Runt 21.00 i söndags samlas gänget. Undrar hur många det kan bli? Fredrik har en rejäl förkylning och hade lämnat skridskorna hemma. Och Joakim hade mycket ordentligt lämnat återbud. Oj, helt plötsligt är vi hela åtta stycken. Snacket är igång i avbytarbåset.- Don´t disturb the training, hyschar Nathalie.
Hoppsan, Team Joy var visst inte riktigt färdiga med sin träning. Då får vi prata tystare. Men snart är det vår tur. Ett helt eget pass för glada JoyBoys. Med en helt egen expertcoach: Maria (Tommys syster). Som bjuder på intensiv träning. En timme blandad med skratt och astmaattacker. Och ömma knän efter plötslig test av hård is.
Ute på isen märker man en konstig sak. Vilka är det som har hjälm på sig? Jo, de papporna som är riktigt bra på att åka skridskor. De som lätt åker både framåt och bakåt. Och kan svänga både åt höger och vänster. Bland de hjälmlösa finns alla de som trillar och vinglar sig fram på isen. Och några hyfsade också. Konstigt, föräldrar verkar tänka tvärtom.
Väl hemma frågar jag efter ett utlåtande. En kort stunds eftertanke:
- Jo, ni verkade ha roligt på isen.
Se där. Positivt stöd och uppmuntran brukar ju annars vara föräldrars sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar