För bra för att ligga på glömda hyllan!

För alla er som bara hört talas om Bladerunners, för er som aldrig hört namnet förut och för er som håller Bladerunners varmt om hjärtat skall jag nu berätta min historia kring Jönköpings en gång faktiskt ganska framgångsrika Teamåkningslag.

Att berätta historien om Bladerunners blir för mig en nostalgisk tillbakablick. Jag började åka i Bladerunners efter att ha lagt skridskorna på hyllan under en kortare period då jag var tonårsupprorisk och tokigt trött på att göra vad min tränare sa till mig att göra. Jag blev lurad till en träning av en gammal singelkompis som redan var insyltad i teamvärlden. Ska villigt erkänna att jag var lite nervös inför första träningen, de flesta var ju något äldre och man hade ju bara sett, och inte minst hört, laget på avstånd tidigare. Teamlag har ju en tendens att höras rätt bra... Visst va det också lite skrämmande de första träningarna, med passeringar, steg i block och hjul där man var tvungen att göra på rätt sätt. Efter hela två veckor deltog jag i min första teamtävling, sen kan man säga att jag var fast i träsket!

Om jag inte var övertygad innan så blev jag det helt klart under mitt första SM. Fantastisk stämning, inte alls lika ensamt och nervöst som singeltävlingar. 24 åkare var det på den tiden som stöttade varandra! Tror bestämt att vi kom på sjunde plats på mitt första SM vilket inte motsvarade det främsta ledet av deltagare direkt. Vi blev dock antagna till ett projekt lett av Leon Lurje och Christian Wieland där tanken var att öka kvalitén på teamåkningen. Om jag inte minns fel så åkte Christian fortfarande i Surprise på den tiden och vissa lagmedlemmar mer än andra var överförtjusta i denne skrillande karl… Minst sagt fnissigt när han planerades komma till träningarna om jag säger så… Projektet blev dock mycket lyckat och vi lärde oss massor av dessa män.

I Bladerunners hade vi tidigt klara teman för våra program, ibland kunde man dock fundera på om allt stor riktigt rätt till hos våra tränare (sagt med stor glimt i ögat). Vi åkte nämligen stundtals till klart märklig musik, om inte annat tyckte vaktis det, speciellt 07.00 lördagsmorgon… Det kan utan överdrift sägas att vi stack ut en del från mängden. Om jag säger såhär: vi åkte med vita strumpbyxor, vitmålade i ansiktet med en stenhård makeup till en gnisslande musik… Inte fullt lika galet var det när vi åkte som krigare (kan ha varit min personliga favorit med vinkande avsked till männen, jagande krigsscen och tårdrypande avslut). Andra år klädde vi oss som munkar, maffiosos och brudnäbbar. Det sistnämnda kom att bli det mest framgångsrika temat. För vår största bedrift är klart vår andra placering på SM 2000. Riktigt stort och riktigt kul. (Heder till min mormor som sydde klänningar två år i rad!)

Bladerunners deltog vid ett antal internationella tävlingar bl.a. NM och Finlandia cup.

Jag ser verkligen tillbaka på min tid i Bladerunners med stor glädje. Vi hade fantastiskt bra sammanhållning och otroligt kul tillsammans, mycket flams och trams blev det.

Efter andraplaceringen på SM blev många av oss tyvärr för gamla för att tävla i juniorklassen. Vi gick då upp till seniorsnivå en säsong men åkte då endast på hobbynivå. Efter ett år som seniorer gick Bladerunners sorgligt nog i graven. Men sörj ej vi har just återförenats via facebook! Återträff planeras och vem vet, kanske återkommer vi alla som ett storslaget masterslag någon gång i framtiden…

Kramar från Lisa, en nostalgisk hemvändare

Lisa är nu en av våra tränare på Skridskoskolan på lördagarna i Kinnarps Arena. Och om ni klickar på bilderna så blir dom större./Ulf